Historien om Mijas Pueblo

Ska man välja den mest kända av Andalusiens alla vita byar är det troligtvis Mijas Pueblo som intar en säker förstaplats. Hela året runt lockar byns smala gränder med de bländande vitkalkade husen otaliga turister från alla världens hörn. Mijas Pueblo har mycket att bjuda på, både när det gäller sevärdheter och kultur.

Mijas Pueblo vilar omkring 400 m ö.h. i lä av Sierra de Mijas med en fantastisk utsikt över Medelhavet. Trots att byn inte huserar fler än 7 000 invånare är den känd långt utanför landets gränser och många, som kanske inte känner till speciellt mycket om södra Spanien, har med stor sannolikhet hört talas om ”den vita bergsbyn Mijas”. Men denna by är inte bara ett känt turistmål. Många konstnärer och författare har, på grund av byns pittoreska stadsbild, valt att bosätta sig här. Det är det lugn och den ro som råder här i kombination med den typiska andalusiska charmen som genom åren lockat många som inte längre vill leva det ibland hektiska livet på kusten. Och även om denna by bara ligger 7 km från kusten ligger den långt bort från den pulserande kuststräckan.

Byns historiska rötter

Det sägs att Mijas Pueblo grundades av tartesserna från Tartessos ca 600 år f.Kr. När romarna senare erövrade byn förvandlades den till en fästning, därifrån man kunde hålla uppsikt över hela kuststräckan. Under det romerska styret fick byn namnet Tamisa, och den genomgick en stor utveckling, speciellt på grund av att byn låg vid Via Apia – en transportväg som gick mellan Málaga och den stora hamnstaden Cádiz, och detta var en viktig handelsrutt för romare i södra Spanien. Redan år 714 erövrades Mijas av morerna. Personen bakom erövringen var Abdalaziz. Med godkännande från byns invånare ändrades stadens namn till Mixa, och Mijas centrum skapades. För att skydda staden förstärkte man den existerande stadsmuren genom att både höja den och göra den mer solid, och i dag kan man fortfarande hitta rester av muren på flera platser i byn. När den moriska generalen Omar Ibn Hafsun startade ett uppror i slutet av 900-talet, vilket kulminerade i erövringen av mer än halva Andalusien, hade många invånare i Mijas anslutit sig till honom. De flesta bönder i Mijas levde nämligen under svåra förhållanden och tyngdes av de höga skatter som de tvingades betala. År 1487 återerövrade de kristna trupperna staden, bara 5 år innan den moriska högborgen i Granada föll, och Mijas blev återigen en del av det spanska kungariket.

Under kriget ”Guerra de la Comunidades de Castilla” stod Mijas trofast vid sidan om Juana I de Trastámara, även känd som ”Juana la Loca”, som var drottning av Kastilien åren 1504-1555. För sitt trogna stöd till kungariket tilldelades Mijas 1512 titeln ”Villa” av drottningen. Utöver det fick byn också en mycket kontroversiell gåva, den befriades från att betala skatt, för att på så sätt öka befolkningsmängden efter kriget.

Mijas invånare har genom tiderna försörjt sig på jordbruk och fiske, samt i mindre utsträckning även uppfödning av boskap och utvinning av mineraler från byns gruvor. Förr i tiden omgavs byn också av vinmarker, som tack vare sin goda kvalitet tillsammans med La Axarquía och Los Montes de Málaga gjorde Mijas berömd för sin export av russin och vin. Men en förödande vinlusepidemi, som härjade 1880, förstörde det mesta av byns vinmarker. De få vinmarker som överlevde epidemin ersattes för ca 50 år sedan av korn- och veteodlingar. De marker som var utrustade med bevattningskanaler ersattes med citrus- och majsplantage, liksom odling av vanlig potatis samt sötpotatis, och genom detta överlevde byn fram till dess att turisterna tågade in och övertog marknaden.

Utveckling av en by

Jämfört med många kuststäder nådde utvecklingen sent till Mijas Pueblo. En av de främsta orsakerna till detta var byns isolerade läge uppe i bergen. Den i dag existerande vägen mellan Mijas Pueblo och Fuengirola öppnades nämligen först år 1873. Speciellt kommunikationen med omvärlden var svår, och det var först 1953 som den första telefonlinjen upprättades. Denna linje kunde dock bara hantera högst tio telefonnummer, varav de flesta tilldelades offentliga myndigheter, kommunen och Guardia Civil.

Det sägs att brevbäraren, som bland gemene man var känd som El Peatón (fotgängaren), på den tiden gick ned till Fuengirola till fots för att lämna och hämta posten. Det var först under den andra spanska republiken, 1931-1939, som lokalpress introducerades i byn och som tidningar som ABC, El Heraldo och El Socialista såg dagens ljus. Infrastrukturen var inte heller någonting att skryta om. Under perioder fanns det ganska få ”ordentliga” hus, och de få som fanns låg runt kommunhuset. Byn var mer eller mindre självförsörjande och isolerad från social interaktion med grannbyar. Ett typiskt ordspråk från den tiden var ”Vore det inte för de döda, fanns det inget liv i byn”. Upphovet till detta ordspråk var att invånarna bara kunde umgås vid begravningar.

Idén att vitkalka husen i byn kom från en av byns borgmästare Manuel Fernández (1957-1963), som ville locka turister till byn. Under sina sex år som borgmästare växte kommunens budget från 300 000 pesetas till 6 miljoner pesetas på årsbasis. Orsaken bakom detta var först och främst att man hade börjat uppta skatter och att många turister lockades till byn, samt att konstruktionsarbetet ökade. År 1958, efter en lång torrperiod, tog borgmästaren ett lån för att kunna installera vattenledningar i byn. Samtidigt asfalterades och förlängdes också vägen till Fuengirola. Förutom det förbjöds invånarna även att låta sina husdjur gå på offentliga vägar torg. Man gjorde alltså allt man kunde för att göra byn till ett attraktivt turistmål.

Las Ermitas de Mijas

Någonting alldeles speciell i Mijas Pueblo är de många ermitas (kapell) som ligger runt byn, och som påminner om en religiös tid då byn var förhållandevis isolerad från omvärlden. Dessa ermitas ligger i utkanten av byn och tack vare myndigheterna och byns invånare är alla välbevarade. Byn kan stoltsera med tre ermitas: San Antón, El Calvario och El Puerto.  

La Ermita de San Antón byggdes på 1700-talet av sjöfarare efter att de nästan förlist på havet. De byggde kapellet som tack till helgonet San Antón för att de var vid liv.

La Ermita del Calvario byggdes 1710. Syftet med detta kapell var att byns munkar skulle ha en plats där de kunde meditera. Dessa munkar tillhörde det kloster som låg där som La Ermita de la Patrona la Virgen de la Peña ligger i dag.

La Ermita del Puerto är från 1874 och byggdes av tillbedjare till en kvinna som hjälpte hemlösa barn.

La Virgen de la Peña

Enligt historien hittade man 1586 byns helgon, La Virgen de la Peña, gömd i den gamla fästningsmuren. La Virgen de la Peña hade gömts där 800 år tidigare för att den inte skulle hamna i morernas händer. År 1959 åtog sig Eugenio López, en duktig hantverkare i Mijas, uppgiften att återge La Virgen de la Peña sin gamla gudomlighet. Han gick från dörr till dörr i byn och samlade in pengar från både fattiga som rika, och på så sätt finansierade han sitt arbete. På samma sätt samlade han in pengar till att restaurera kapellet som La Virgen tillhör.

Sevärdheter

Plaza de Toros

Tjurfäktningsarenan öppnades 1900 och på begäran av några av byns invånare renoverades den 1977. Det som är speciellt med just denna tjurfäktningsarena är att det är den enda ovala tjurfäktningsarenan i Spanien.

Iglesia de la Inmaculada Concepción

Denna kyrka byggdes på 1500-talet och den ligger på en av byns högsta punkter, ovanpå resterna av det gamla slottet och morernas moské. Klocktornet är ett av moskéns bevarade torn.

Auditorio Municipal

Detta auditorium ligger i Los Jardines de La Muralla och det används till kulturella evenemang. Den årliga höjdpunkten är festivalen Festival de Teatro Villa de Mijas, som alltid hålls på sommaren.

Museo Histórico – Etnológico de Mijas

Förr låg kommunhuset på den plats där detta museum ligger i dag. Museet invigdes 1995 och ger en historisk inblick i vardagen i Mijas Pueblo. Här kan man se jordbruksredskap, fiskeutrustning, olivkvarnar, en bodega samt ett typiskt kök från Mijas Pueblo. Här hittar man också konstsamlingar och lokalt hantverk. Det finns också en kopia av det rum där Manuel Cortés Quero spenderade inte färre än 30 år. Manuel Cortés Quero var den sista republikanska borgmästaren i Mijas, och på grund av sin politiska

övertygelse tvingades han, om han ville ha livet i behåll, gömma sig för Francos trupper. Det kom att dröja ända till 1969 tills Manuel Cortés Quero kunder kliva ut i dagsljuset igen efter att regeringen gav amnesti för ”brott” begångna under inbördeskriget.

Museo de Miniaturas

Detta museum var det första av sitt slag i hela världen. Det öppnades 1972 och kan inte annat än locka nyfikna med sin intressanta skylt utanför dörren. Det skyltas nämligen med många av de objekt som finns utställda på museet, bland annat: utklädda loppor, den sista nattvarden av Leonardo da Vinci målad på ett riskorn och en ballerina på en tandpetare.