Los Cahorros de Monachil

Los Cahorros de Monachil är en av de populäraste vandringslederna i hela Granadaprovinsen. Och med all rätt! Detta är nämligen en äventyrlig led som tar en genom ett vilt och magnifikt bergslandskap, genom vilket Monachil-floden har karvat sig fram under miljontals år, på ett alldeles spektakulärt sätt. Detta är inte en vandring för ängsliga själar, gnällspikar eller soffpotatisar. Denna vandring kräver nämligen både kondition och goda nerver, balans och mod, men har man det är det en oförglömlig upplevelse. Under vandringens gång möter man på fem hängbroar, en vild ravin med några smala betongkanter som man måste balansera på, och på en del platser finns det klippor som hänger ut över stigen, så att man måste ner och krypa. Så nu är du varnad. Hela vandringen tog oss 5 timmar och 30 minuter, och totalt gick vi 10,4 km.

Monachil-floden har sitt ursprung på toppen av La Veleta – Sierra Nevadas näst högsta bergstopp, och flodens vatten är fortfarande isande kallt när det når ner till slätten söder om Granada, där byn Monachil ligger.

Det är lätt att hitta till vandringens början, eftersom man bara kör in till Monachil och följer skyltarna som visar mot Los Cahorros de Monachil. Vid ett tillfälle ser man en skylt på vänster sida på vilken det står: Aparcamiento Los Cahorros de Monachil. Där kör man in och parkerar. Därefter följer man vägen upp, svänger till vänster och snart kommer man fram till ett vägskäl. Här tar man den vägen till höger och nu får man hålla ett noggrant öga på skyltarna på vänstersidan. För snart ser man en stor skylt med texten: Plano fácil de Los Cahorros de Monachil. För säkerhets skull bör man ta ett foto på kartan, och därefter går man ner till floden och sväng höger.

Nu följer man floden ca 1,5 km. Stigen går upp och ner samt ut och in mellan klipporna, så det är en bra idé att ha med sig en vandringsstav eller två. Då vandringsleden här ligger i skugga och då flodens vatten är iskallt, är den här delen av vandringen en ren fröjd att gå, även när det är mycket varmt. Vi går förbi några ruiner efter ett gammalt kraftverk, som togs ur drift på 1960-talet. Därefter går vi förbi ett modernare kraftverk, som fortfarande används.

Strax efter kraftverket kommer vi till den första hängbron, som leder över floden. Vi väntar snällt till dess det är vår tur att korsa den, för den dagen som vi är här är det en hel del vandrare ute, och vi går över en efter en, även om bron kan bära upp till fyra personer åt gången. Det går snart upp för oss att denna rutt är mycket populär. Vi möter nämligen personer från både Sydamerika, Portugal, Tyskland, Belgien, Korea, England, Tjeckien, Polen och så spanjorer så klart. Ryktet om vandringsleden har utan tvekan nått långt.

Efter den första hängbron går vi till höger, och nu blir landskapet vildare. Vi går högt över floden och under den andra hängbron finns ett vattenfall och några stora klippor. Den tredje hängbron är ganska kort, och på bergväggen mitt emot ser vi några människor som håller på med ”mountain scaling” – det vill säga klättring uppför en vertikal bergvägg. Det ser häftigt ut och vi kan se hur de modigt letar efter ställen att gripa tag i. Puhaaa.

Den fjärde hängbron är den längsta, och här måste man hålla styr på sina nerver så att man inte drabbas av panik när man kommer halvvägs, för det är långt ner och bron svajar lite. Efter bron kommer man ner på samma nivå som floden igen, och nu leder vandringen fram på en betongkant, som är fin att gå på. Ibland hänger klipporna lite över betongkanten som man går på och då har man två alternativ: antingen kryper man på knä eller så hasar man sig fram sidledes på rumpan. Det sistnämnda är att föredra, då det är både lättare och gör mindre ont än att krypa på knäna.

Det är en hisnande natur som utspelar sig framför oss, men vi är också upptagna med att övervinna vandringens utmaningar, som bara fortsätter och fortsätter.

Till slut kommer vi ut ur ravinen och nu öppnar landskapet upp sig åt alla håll. Efter 3 timmars vandring kan vi äntligen söka upp en skuggig plats för att äta vår medhavda matsäck, för det måste man ha med sig, liksom mycket vatten – minst en liter per person. Totalt tog vandringen oss 5 timmar och 30 minuter, den är totalt 10,4 km med ca 400 meter upp och ner, och vi hade inte tillräckligt med vatten med oss! Men det finns hjälp att hämta lite högre upp.

Nu ska man bara följa en bred stig, som svänger något höger och leder oss tillbaka till Monachil. Vi kommer till den femte hängbron och därefter börjar stigen leda uppför. Stigen är bred och inte alltför brant, så det går bra, även om vi vid en tidpunkt tänker att – nu är vi väl uppe. Under tiden som vi går uppåt går vi förbi en kanal, som förmodligen förser Monachil med vatten, och här fyller vi på våra flaskor med härligt, rent och kallt vatten som kommer från snön uppe på topparna. Det visade sig att en liter vatten per person trots allt inte var tillräckligt. Men när vi är här är det också en mycket varm dag, och väl ute ur ravinen finns det inte skugga någonstans. Därför är det också viktigt att också komma ihåg solhatt och solkräm.

Efter toppen leder grusvägen nedåt mot Monachil och nu är det lätt, för vi följer bara de vitgula markeringarna. Vi går in i själva byn och snart är vi tillbaka vid vår bil. Men precis innan parkeringen ligger det en bar som serverar glass och mer vatten, så där sätter vi oss för en paus för att få lite bättre styr på socker- och vätskebalansen. Inne på baren träffar vi många av dem som vi stött på längs vår vandring, och alla är här för förfriskningar. Detta är en riktigt härlig vandring.

Vandringens naturskönhet är överväldigande och inget foto kan göra det rättvisa. Det måste upplevas.

PS. Jag har letat som en galning för att ta reda på vad ordet ”cahorro” betyder, men utan framgång. Alltså, inte ”cachorro” som i ”valp”, utan ”cahorro” utan c. Det verkar som om ordet används i samband med både floden Chillar i Nerja och floden i Monachil. På Monachils turistkontor visste de inte heller vad det betyder. Kanske används ordet i samband med vilda flodraviner. Är det någon som vet?