Store Knut, Lille Knut och Bette Knut

Los Canutos de Utrera ligger i Málagaprovins-ens västra del, strax söder om Manilva. Här handlar det om tre helt enastående raviner med klippformationer, vilket betyder att det är kalkriktberg som regnvatten har gröpt ur och format. Under miljontals år har vattnet skapat dessa raviner och det är verkligen en upplevelse att se de ovanliga naturfenomenen.

Vår vandring är ca 10 kilometer lång och landskapet runtomkring är mycket varierande och på vägen passerar vi även ”Los Baños de Hedionda” – baden som romarna byggde. Enligt sägnen uppfördes dessa bad på beställning av självaste Julius Cesar, efter att det svavelhaltiga vattnet läkt hans skabb.
Så här är en vandring som bjuder på både natur och kultur för pengarna.

Nu tror kanske den uppmärksamme läsaren att jag har blivit galen, och frågar sig kanske var Knut kommer in i bilden, men de flesta vet ju att Canuto är den spanska översättningen av namnet Knut. Av just den anledningen har jag tagit mig friheten att kalla de tre ravinerna vid deras rakt översatt namn: Store Knut, Lille Knut och Bette Knut. Ett besök hos de tre Knutarna kan varmt rekommenderas, men jag måste klargöra att det inte är en utflykt för slöfockar och soffpotatisar. På denna vandring får man verkligen klättra, hoppa och kravla på alla fyra. Men för de hurtiga och äventyrslystna vandrarna är det en tur som man aldrig glömmer.
När man som vi, bor i östra delen av Costa del Sol så är det ganska långt till Manilva, så vi får lov att hitta ett hotell att övernatta på innan vi ger oss iväg på vandringen. I dessa kristider är det dock inget problem då många hotell har rum till mycket bra priser. Det slutar med att vi tar in på det 5-stjärniga Hotel Duquesa Golf vid Puerto Duquesa. Här har vi bokat en svit som normalt kostar ca 250 euro, men som nu är nedsatt till endast 75 euro. Det är i alla fall första gången som jag bor så fint så billigt. Det var riktigt härligt och en bra början på vår utflykt. Hotellet bokade vi genom: www.quehoteles.com

Precis vid hotellets parkeringsplats finns det en promenadbro som tar en över motorvägen och ned till Puerto Duquesa, som är en lustbåtshamn a la Puerto Banús, men lite mindre fisförnäm. Här finns det massor av restauranger och tillslut hamnar vi på en avslappnar indisk restaurang som heter Taj Majal, som härmed kan rekommenderas varmt.
De spanska hotellens frukostbufféer brukar inte falla oss i smaken, kaffet är som regel eländigt och bufféerna leder ofta till att man äter för mycket, så efter en härlig natts sömn i sviten, gav vi oss ut för att leta reda på en autentisk spansk bar, där vi kunde få en ordent-lig café con leche. I Manilva hittade vi vad vi letade efter på Bar Estadio, som ligger vid stadion precis ovanför el centro médico i norra Manilva. Där fick vi en förträfflig kopp kaffe och ett mycket gott bröd med olivolja och tomat. För hela härligheten betalade vi 2 euro per näsa och var därefter redo för att ge oss ut i vida världen. Snett mitt emot baren såg vi en stor vedhög som sträckte sig ända ut på trottoaren och det visade sig att det var bagaren, som i sin ”horno de leña” hade bakat brödet som vi just ätit. Vi gick dit och köpte ett bröd med oss hem – ett bröd på 1 kilo för 2 euro, väl värt pengarna – faktiskt hör det nu till att man köper detta tunga, men goda bröd med sig hem vid ett besök i Manilva.

Vandringens startpunkt når man vid korsningen mellan A377 och motorvägen A7. Precis norr om korsningen finns det en rondell och här ska man ta vägen som heter ”Caminos”. Denna väg leder nedåt och efter ca 1 kilometer tar man av till vänster på en grusväg, precis innan vägen fortsätter in under motorvägen. Här passerar vi restaurangen ”Los Alamos” och parkerar ca 500 meter in på grusvägen efter att ha kört förbi Ermita San Adolfo. När vi ser en stor skylt/ karta över ”El Canuto de la Utrera” står vi vid vandringens början och ser den intressanta stigen som leder ned i ravinen.

Här är det lätt att hitta rätt för det är bara att följa de grön-vita markeringarna längst stigen. Plötsligt står vi nedanför ravinen Store Knut, och vi kan se hur enastående den är. Klippformationerna på båda sidorna av ravinen är branta och vackra med unika former, och det är en fröjd att gå här. Trots att det är skärtorsdag, och därför helgdag i hela Spanien, träffar vi inte på en enda levande själ i ravinerna. Snart leder stigen uppåt och vi får klättra och krypa på alla fyra för att komma någonvart. Men det är värt alla ansträngningar, för ravinen är otroligt vacker. Efter ett tag kommer vi fram till ett litet vattendrag och ravinen är inte längre så brant. Efter ca 2,5 kilometer kommer vi fram till ännu en skylt varpå man kan läsa mer om området, och som berättar att stigen slutar här. Men vi har inte fått nog, vi ska ju se både Lille Knut och Bette Knut, så vi fortsätter längst stigen upp till höger. Här kan vi se en massa väderkvarnar. Stigen leder fram till en gård som har en enkel grind. Vi måste gå igenom gården, men det verkar inte störa någon. Vi fortsätter längs grusvägen ända tills vi kommer fram till den asfalterade vägen mellan Manilva och Gaucin.

Nu är det dags att följa asfaltsvägen ca 800 meter, så kom ihåg att gå på den vänstra sidan. Så snart vi ser Casares i norr är det dags att lämna den igen och ta av till höger. Här börjar ett vägräcke på högersida och det är precis här som vi måste klättra över ett rostigt staket. Nu styr vi mot ett stort ensamt träd, och på vänster sida hittar vi stigen som leder ned till Lille Knut längs en låg klippkant. Stigen går nedåt och strax ser vi Lille Knut till höger. Här får vi lov till att motstå frestelsen att gå direkt ned till Lille Knut, för det slutar bara i snyftningar och tårar – det finns ingen stig på denna sida av ravinen – men vi kommer dit ned senare.
När vår stig korsar dalen följer vi den upp längs dalsidan på den andra sidan i nordostlig riktning med ca 150 meters stigning. Till slut kommer vi fram till en annan stig som följer Lille Knuts östliga sida, och som svänger av till höger, mot en stor elmast. Vid elmasten tar vi vänster där vi ser en till, lite mindra elmast, ca 75 meter ifrån den stora, och följer stigen nedåt. När vi nu kommer till botten av en liten dal ska vi vara noga med att inte följa stigen som går till höger, utan istället gå lite uppåt, där vi hittar en fin grusväg. På grusvägen tar vi av till höger och så är vi framme vid Bette Knut. Bette Knut är inte lika stor och imponerande som sina bröder, men ändå beundransvärd med fina klippor längs sidorna.
Grusvägen är jämn och leder nedåt, och vid en punkt passerar vi två portliknande pelare. Vi fortsätter fram tills att vi kommer ned till en plats där vi måste korsa Manilvafloden. Denna dag var det massor av vatten i floden, så jag tog mig inte över torrskodd, men, det är ju bara vatten. Precis efter floden ser vi ruinerna efter El Molino de Cancón, och här finns det en grind med texten: ”Cierre al pasar” (stäng efter dig). Vi går igenom den och följer stigen på Lilla Knuts östsida, och denna sträcka är mycket spännande. Stigen går högt över ravinen. Vi njuter av vår medhavda matsäck på en klippavsats i solen och låter benen dingla över kanten, och långt där nere under oss kan vi höra glada rop och skratt från människor som antingen badar eller ägnar sig år ”canyoning” i floden. Vi kan inte se botten av dalen – bara höra deras glädje. Precis framför oss kan vi se hur stora klippblock ligger och balanserar, och det ser ut som om de kan falla ned när som helst. En intressant syn – bara de inte träffar någon.

Stigen börjar snart gå nedåt, och så måste vi korsa floden igen. Här står det en jättestor eukalyptus på en gräsäng som vi går förbi. Framför oss har vi nu åtskilliga stigar, men det enda man behöver veta är att man ska följa floden hela vägen i riktning mot havet, fram tills att man kommer till Los Baños de Hedionda. Om man går på den ena eller den andra stigen spelar ingen roll, utan välj den som är lättast med hänsyn till vattnet i floden. På ett ställe passerar men ett nyrenoverat hus på höger sida och precis därefter kan man komma upp på en grusväg som leder förbi ett sommarläger (som tillhör Hermanos Ocaña) och där spelas det musik, och det verkar vara en glad stämning.
Här ser vi en del parkerade bilar och de skvallrar om att vi nu är framme vid Los Baños de Hedionda, och vi ser några spanjorer som slagit sig ned med sin picknick i solen. Vi följer en brant stig ned till ”Los Baños” och förundras över de mäktiga gamla byggnaderna. Ett par i badkläder avslöjar att baden fortfarande används, men vi kan gott och väl klara oss utan – det ser ut att bo slemmiga saker där i djupet.
Nu är det bara några hundra meter till vår bil, och efter fem timmars smått äventyrande är vi redo att äta en stor mängd vispgrädde. Det kan vår kusin Ole i Puerto Banús bjuda på, så glada i hågen tar vi oss österut efter ännu en fantastisk dag i den spanska naturen.

Fotos av Erik Gadegaard och Else Byskov.